Jag var så peppad igår. Seeg förkylning översköljdes av fantastiskt väder, trädgårdshäng, nyklippt jätteglad unge och en kvällspromenad till vallokalen. Stoltheten i att visa för barnen hur det funkar med demokrati och svara på deras tusen frågor om rättvisa och hur systemet funkar byttes under kvällen mot en illamåendekänsla. Glad för feministernas frammarsch förstås, men att halva Sverige väljer att inte gå och rösta och de otäcka främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska strömningarna i Europa gör mig livrädd.
Var är vi på väg? Och hur kan vi göra skillnad? Hur kan jag göra skillnad? Det ska jag fundera på framöver, för det är lätt att förfasas. Men sen då? När chocken har lagt sig och livet går vidare. I nästa vecka? Hur kan jag dra mitt strå till stacken för att förändra det här till den 14 september? För så här kan vi inte ha det. Det som händer nu måste vändas. Vi är människor på samma klot, för mig är det självklart att vi alla är lika mycket värda.
Update, dagen efter:
Nu har jag hunnit fundera lite och kommit fram till att det viktigaste just nu är att alla vi som tycker att medmänsklighet och jämlikhet är viktigt pratar om det. Med varandra och så många andra som möjligt. Ifrågasätt och diskutera. Kalla inte Sverigedemokrater och rasister du möter i din vardag för idioter, bli inte förbannad och avfärda dem. Då skärmar de av sig, vänder sig till varandra och kommer aldrig att lyssna på dig. Förklara istället. Förklara med tålamod och pedagogik som mantra. Förklara varför det är viktigt att vi tar hand om varandra. Att vi alla är människor som har samma värde. Att det inte kommer att bli bättre av att stänga ute människor. För utan att komma nära tror jag inte att det går att förändra. Vi måste ta fighterna i vardagen. När det kommer slentrianmässigt vid lunchbordet, på bussen eller på gymmet och orka och våga stå upp för det vi ju faktiskt tror på. Jag kan och du kan – nu hjälps vi åt att förändra det här!
